bra presentationer dejting sidor

dejta långdistans triathlon Att vara pionjär - Majhajken vi aldrig glömmer

Att vara pionjär – Majhajken vi aldrig glömmer

dejtingsajter aftonbladet sport Pionjärerna var temat för 2014 års majhajk i Göteborgs stav. Vi delades upp i 'familjer' och varje 'familj' fick varsin handkärra som man hade byggt innan på våra aktivitetskvällar för unga män och unga kvinnor. Vi skulle lägga all vår packning på handkärran och sedan gå med den tillsammans med de andra familjernas och deras handkärror i några dagar. Detta skulle bli ett litet smakprov på vad pionjärerna som fick vandra till Saltsjödalen i Utah fick gå igenom.

exklusiv nätdejting exempel Jag kommer ihåg första dagen, innan vi skulle börja gå. Alla sprang runt på parkeringsplatsen, upprymda över att se varandra igen. Men dock inte lika taggade på att vandra tråkiga ändlösa sträckor med tunga handkärror. Vi skulle 'vara' pionjärerna. Lite så kändes det. I början när vi drog vagnarna på cykelbanor och trevliga grusvägar i skogen var det nog inte många som tog detta på så stort allvar. Man gick mest fram och tillbaka mellan vagnarna, åt godis och pratade. Alla såg fram emot kvällen med lägerbål, grillning och en massa drama, som det brukar vara på vanliga majhajker.

positivt med nätdejting nackdelar Men det här var ingen vanlig majhajk. Det märktes redan när första vagnen bara efter någon timma gick sönder och de drabbade fick lasta över all sin packning på alla andras redan överfulla vagnar. Och när alla handkärror, ungefär 15 – 20 stycken, måste stanna var tionde minut för att någon fått punktering. Vi skulle nämligen hålla ihop, precis som pionjärerna, ingen fick sticka i förväg eller hamna efter. Jag började ångra att jag inte lyssnat bättre när våra ledare på aktivitetskvällarna hade visat hur man lagade ett däck. Vagnen var det enda jag tänkte på. Bara inte min vagn fick punktering. Så resonerade nog även de flesta andra. Bara inte min vagn. Jag måste säga att det ibland var frestande att sparka sönder kärran så man slapp dra den och sedan ge bort packningen till någon annan. När vi kom fram den kvällen blev det inte mycket lägerbål. Alla var dödströtta och somnade direkt i sina tält.


Hur gör vi nu då? Tabea T. och Sandra R. från Utby församling funderar över ett hjul som inte klarade vikten och terrängen (Foto av Carl Johan Malm)

Men första dagen var rena skogspromenaden jämfört med den andra, då stigarna knappt var stigar längre, utan bestod av stenblock, stora rötter och diken. Det gick inte att dra handkärrorna som innan, utan man var tvungen att bära och slita i dem för att komma fram. På vissa ställen var det nästan helt omöjligt. Det var myrar, sumpmarker och lera överallt. Men i takt med att terrängen blev tuffare började min–vagn–attityden förändras. Man började inse att alla skulle igenom det här tillsammans, varenda handkärra. Alla bara samarbetade. Alla hjälpte varandra. Folk var så positiva. När det kom en mördarbacke var det ingen som satte sig ner och surade. Istället bokstavligen kutade alla upp med sina vagnar och en del tävlade om vem som kom först! Personer man aldrig trodde det om fick plötsligt krafter som från ingenstans och bara malde på. Det är otroligt hur svåra situationer verkligen kan locka fram det bästa hos folk. Många unga män, både stora och små, bar så mycket vagnar att det var ett mirakel att deras ryggar inte gick sönder. När någon hade det svårt med sin vagn, var det så fint att se hur de utan tvekan, nästan automatiskt gick dit för att hjälpa till. Det påminde mig om pionjärerna, om de unga männen som gick genom isfloder fram och tillbaka för att hjälpa alla människor över, ända tills de själva t.o.m dog av köld.
Majhajk_gbg_2014_Bild_3-648x452.jpg

Hur gör vi nu då? Tabea T. och Sandra R. från Utby församling funderar över ett hjul som inte klarade vikten och terrängen (Foto av Carl Johan Malm)


Isak H. och Isak B. med flera från Kungsbacka församling flyttar handkärran nedför en mycket brant backe sakta men säkert (Foto av Carl Johan Malm)
Majhajk_gbg_2014_Bild_2-648x452.jpg

Isak H. och Isak B. med flera från Kungsbacka församling flyttar handkärran nedför en mycket brant backe sakta men säkert (Foto av Carl Johan Malm)

dejtingsidor mötesplatsen mobile Men som tur var slapp vi isfloder. Och vi hade inte jobbig terräng hela tiden. Ibland kom det grusvägar och asfalt. Man lärde sig att uppskatta asfalten och såg den som en motivation att fortsätta framåt när det var jobbigt. Samtidigt varade asfalten så länge att man blev van, glömde bort hur tufft det hade varit i skogen och blev uttråkad. Precis som med livet. Ibland rullar det på bra, ibland måste man kämpa och slita. Men prövningarna behövs för att kunna bli starkare och uppskatta när man har det bra.

nischade dejtingsidor flashback Man lärde sig också att inte tänka så mycket. Ibland är det bara att köra och så kommer det att lösa sig på vägen.  Jag kommer speciellt ihåg en gång. Alla var utmattade och griniga, varenda muskel värkte i kroppen. Och framför oss låg ett ca 100 meter långt traktorspår, fyllt till ungefär en meter med vatten och gyttja. Det var för smalt för att kunna köra vagnarna ovanpå spåret. Runt omkring fanns bara en massa träd och buskar som inte gick att ta sig igenom. Det var omöjligt. Helt omöjligt. Alla väntade på att ledarna skulle säga att det inte gick, att vi fick bryta och att man fick åka hem. Man kunde se i deras ögon att de var oroade. Men vi bara körde på. Utan att tänka. Några i familjerna lastade av all packning från sina vagnar och gick över med den. De andra tog av sig skorna och gick rätt ner i vattnet med vagnen efter sig. Efter ett tag hittade man även en stig uppe i skogen som man kunde komma runt traktorspåret med. På något mirakulöst sätt löste det sig. Allt och alla kom över. Det var en helt fantastisk känsla. Att tillsammans ha klarat någonting som från början verkade helt omöjligt. Men det var inte slut här.

dejta 20 år äldre man synonym Dagen började närma sig sitt slut och det blev solnedgång. Ingen hade fått i sig minsta lilla middag. Efter att ha promenerat på en knagglig grusväg ett bra tag såg vi den brantaste, längsta och mest mardrömslika mördarbacken hittills, resa sig framför oss. Alla tog tag i sina handkärror, samlade sina sista krafter och rusade uppåt. När de sista pressat sig upp för backen och nått toppen såg de att alla plötsligt hade stannat. Alla var tysta och stirrade framför sig. För där var en till backe. Eller snarare ett stup. Rakt ner. Det fanns ingen bra och säker väg att ta sig ner för vart man än såg var det bara en massa stenblock, stockar och buskar. Nu orkade jag inte mer. Aldrig i livet att vi skulle lyckas ta oss ner härifrån helskinnade, med vagnar och allt. Jag satte mig på en stubbe och kände att jag hade gett upp.

dejta polska tjejer instagram Men så såg man hur alla ens vänner samlades runt den första kärran och hur det sakta men säkert bar iväg utför. Hur alla höll emot allt vad de hade och hur de slutligen tog sig ner. Sedan kom vagn efter vagn efter. Folk sprang upp och ner för att hjälpa de andra. Jag stod där på toppen och kände att vi verkligen var pionjärer. Vi hjälpte varandra. Vi höll ihop. Ingen lämnades utanför. Det fanns en sådan gemenskap. Och jag kände starkt att vi inte höll emot handkärrorna själva. Det fanns någon som vakade över oss. Som såg till att vi kom ner oskadda. Man blev så otroligt tacksam till pionjärerna, för allt de gick igenom. Ändå var detta bara ett smakprov. Vi gick totalt 2–4 mil. De vandrade över 200 mil.


Stavspresident Ulf Strömbom som Brigham Young välkomnar våra nutida Pionjärer (Foto av Carl Johan Malm)
Majhajk_gbg_2014_Bild_4-648x452.jpg

Stavspresident Ulf Strömbom som Brigham Young välkomnar våra nutida Pionjärer (Foto av Carl Johan Malm)

dejtingsidor äldre kvinnor risker Detta var en av de jobbigaste sakerna jag har gjort i mitt liv. Men jag ångrar mig inte en sekund att jag gjorde det. Jag har lärt mig en massa, träffat nya människor och kommit närmare de jag redan kände sedan tidigare. Jag har fått en helt annan syn på vad pionjärerna gick igenom. Den här majhajken är något jag aldrig kommer att glömma.